Det sena kvällsluften är tjock och värmevågen har hållit i sig. Grannens sommarstuga börjar lukta unket från avloppssystemet. På vägen hem ser jag dit plaströr som översvämmat gräsmattan med en tunn, gråaktig hinna. Ingen tittar på den, men den rinner sakta ner mot bäcken. Vårt hem har lyxen med igensatt toalett och luktlös renheten inomhus - medan det vattnet som försvinner under jord är en oasynlig röd tråd i naturens kretslopp.
Frågan är dock: sätter vi någon gång verkligen oss ner och tänker på vad avloppsvattnet verkligen innebär? Eller vad det innebär för naturen nästa gång stranden hamnar att rödklasse i älgvaktens rapport? Det är den här kärnan jag vill dra upp i dagenens ljus. Som husägare på landsbygden, renoverare och engagerad i lokala vattenfrågor har jag sett mer avloppsvatten än jag någonsin velat. Analysen vi borde göra är inte först och främst teknisk, utan en om vad vi egentligen för över till naturen.
Låt oss börja med problemet i sommaren och vintern: avloppsvattnet råder och förråder. Privata flottöser och fastighetens ombekymrade avlopp leder rätt ner i närområdet. Men vi kan klassificera problemen i tre skikt:
- Slamavskiljarens kapsel: En tom vattenlack i kallt västra Götaland klär sig i frost och kräver injektion av uppvärmning. Sommartid full av gnälla i lysmasken och en metall som gnällde efter ro. Problemet: bakterierna som inte klarar kylan eller övervärmd temperatur – återbördas direkt ut till närområdet innan de börjar sina kemiska reaktioner. Och vi talar inte enbart om fäkalier.
- Länkarna emellan: Tio års skräll och rost blir problem. En läcka i ett grusvägsrör följt av fyra timmars lytta upptäckt vid låg konsumtion påvisade märkligt plast och klocktimmans tydliga felande dragningskraft i röret. Byborna låg på en utdaterad plåtvariant som tidigt korroderade. Resultatet? I bäckens mage hamnade 1 % av rinnande avloppsvatten som var ohämmat osmält och förorenad.
- Stoppet vid bäckens strand: Men det värsta problemet hänger inte på tekniken utan här, vid söndagsfiskarens strand. Mitt intresse som laxfiskare är också min obs i miljöövervakning. Tonen på sanden har varit fällfattig under de senaste varmårorna – och resultatet har slagit igenom. En ny rapport från lokal länsstyrelse passerade mitt skrivbord: klorhalten i lokala avloppsvattenprylar hade suddat ut det renare vattnet på små avstånd kring de mest trakterade områdena. Plötsligt – där skades helt renade förorenade områden. Det orenade avloppsvattnet hade främst sin uppgift i detta.
Ett besök hos en av föregångarna i reningsanläggningarna: En ladugård med nyrenoverat nollfosfatlösning i grunddammen lockade mig dit. Där har de löst avloppsvattnet genom bevattning med sitt eget tänk samma gång med slutet riktat till sin djurgård och sedan fiskköpa landet igen på gräsklippningarna. Med tanke på vad som kom ut på reningsverket och reningsverkets begränsning på knappa resurser var lösningen en man halkar bort för: skapa sin egen bevattningsproduktion på nära håll.
Det motsatta av denna omsorgsfullhet ser vi på andra delen av orten: en stor fastighetsägare låtit sitt stora grustag med avsaltningsrenare på privat grund tomt och förfallen – medan avloppsvattnet på marken rinner ut nästan oberört. Ett värdefullt tillfälle för när man underskattar avloppsvattnets roll i närnaturen.
Så var problemet blankt utslängt – och följden står igenkännligt oss alla som bäckfiskare, småbarnsföräldrar eller husägare? Låt oss besvara med en enkel övertygelse: Varje dusch pumpar ett ansvar ut. Det är inte ett krapperande ämne som går att gömma bort. För att göra folk förstått kunna vi börja kalla oss själv för något nytt i detta kretslopp: relek svenska vattenkretsens väktare. Det lagom svenska är stilen. Relevansen finns så nära att det inte finns någon orsak till att nu glömma det igen.