En kveld i Paris när gatorna vibrerar av eufori

Det är juli 2018 och jag står på Boulevard Saint-Michel när Frankrike just slagit ut Belgien i VM-semifinalen. Folk strömmar ut från kaféerna, någon har fått tag i en rödvit-blå flagga som vajar över huvuden på en folksamling som bara växer. I det ögonblicket förstår jag varför mötet mellan Frankrike och Belgien är något mer än bara en fotbollsmatch – det är en historia om grannar, rivalitet och gemensamma minnen som sträcker sig långt bortom planen.
Rivaliteten mellan de två länderna har alltid varit speciell. Det handlar inte om den bittra antagonismen du hittar i andra derbyn, utan om något mer nyanserat – som två syskon som tävlar om föräldrarnas uppmärksamhet. Belgien, det lilla landet som ofta hamnat i skuggan av sin stora granne, har genom fotbollen funnit ett sätt att hävda sig. Och Frankrike, med sin stolta fotbollstradition, har ibland underskattat det belgiska lagets vilja att bevisa sin plats bland de stora.
När jag tänker tillbaka på de matcher jag sett genom åren – från 1984 års EM-semifinal där Platini dansade genom det belgiska försvaret till kvällen i Saint Petersburg 2018 – är det alltid samma känsla som infinner sig. Spänningen är annorlunda jämfört med andra matcher. Det finns en respekt mellan lagen, men också en underliggande vilja att visa vem som bestämmer i det här hörnet av Europa.
Belgiska supportrar jag mött genom åren beskriver ofta hur de rest till Paris eller Marseille med en känsla av att vara underdogs, men också med en stolthet över sitt lands snabba utveckling inom europeisk fotboll. "Vi är inte längre det där lilla landet som bara är glad att vara med," sa en belgisk journalist jag pratade med efter matchen 2018. "Vi har världens bästa spelare i vårt lag – Varför skulle vi inte tro att vi kan vinna?"
Det är den här balansen mellan ödmjukhet och självförtroende som gör Frankrike mot Belgien till något speciellt. Franska fans, å sin sida, bär med sig en annan sorts förväntan – en förväntan som kommer från att ha vunnit VM på hemmaplan 1998 och sedan etablerat sig som en permanent kraft i världsfotbollen. För dem är en förlust mot Belgien inte bara en förlust – det är en påminnelse om att deras position inte är given.
I de små detaljerna ser man rivaliteten tydligast. När franska kommentatorer analyserar belgiska laget använder de ofta ordet "vår" – "vår Thierry Henry" (som numera är assisterande tränare i det belgiska laget), "våra franska spelare som valt att representera Belgien". Det är ett sätt att hantera det faktum att Belgien i många år var en förlängning av fransk fotbollkultur, men nu har utvecklat sin egen identitet.
För oss som älskar fotboll handlar Frankrike mot Belgien om mer än bara resultatet. Det handlar om de samtal som uppstår på kaféerna i Lille där båda lagen har supportrar. Om de blandade familjer där pappa är fransk och mamma belgisk, och barnen inte riktigt vet vem de ska heja på. Om den där speciella stämningen som uppstår när grannar blir rivaler för 90 minuter.
När jag lämnade Boulevard Saint-Michel den där kvällen 2018 var gatorna fortfarande fulla av människor. Några belgiska fans stod kvar, sorgset men stolta över sitt lags insats. De applåderade de franska spelarna när de körde förbi i sin buss – en gest som visade på något viktigt. I slutändan är det här vad Frankrike mot Belgien handlar om: två nationer som respekterar varandra, tävlar hårt, men som delar mer än de skiljs åt.
Nästa gång lagen möts kommer historien att fortsätta skrivas. Kanske blir det i ett kval till EM, kanske i en ny VM-semifinal. Oavsett när och var, kommer det att vara samma känsla – en kväll då Europa får påminna sig om att de bästa rivaliteterna är de som bygger på ömsesidig respekt snarare än hat.
Frankrike mot Belgien, Paris mot Bryssel, Zidane mot Hazard – det är i dessa möten som fotbollen visar sin förmåga att berätta stora historier genom små ögonblick.