Jimmie Åkesson: Resan från utkanten till maktens centrum

Det finns få politiska karriärer i Sverige som liknar Jimmie Åkessons. När han 2005 valdes till partiledare för Sverigedemokraterna var partiet i praktiken politiskt irrelevant – en liten organisation med rötter i den nationalistiska rörelsen, utan riksdagsplats och utan förtroende hos väljarna. Knappt två decennier senare sitter samme partiledare i förhandlingar med regeringspartierna, och hans parti sätter dagordningen i migrationspolitiken.
Resan dit har varken varit rak eller okomplicerad. Den har kantats av kontroverser, interna strider och personliga kriser. Men den säger också något om hur svensk politik har förändrats – och om vilken plats som öppnades när de traditionella partierna lämnade vissa frågor obesvarade.
Uppväxten och vägen in i politiken
Jimmie Åkesson föddes i Sölvesborg 1979 och växte upp i Ivetofta i Blekinge. Hans far var kommunalpolitiker för Centerpartiet, men den unge Åkesson fann sin politiska hemvist på annat håll. Som sextonåring gick han med i Sverigedemokraterna – ett beslut som han senare beskrivit som grundat i en oro över invandringens effekter på samhället, något han ansåg att etablissemanget blundade för.
Vägen till partiledarposten var snabb. År 2000 fick han uppdrag som ordförande för partiets ungdomsförbund, och 2005 – bara 26 år gammal – valdes han till partiledare. Det var ett medvetet val. Efter Mikael Janssons tid präglades partiet av interna motsättningar och en image som avskräckte breda väljargrupper. Åkesson företrädde en ny generation som ville tvätta bort arvet från vit makt-miljöer – eller åtminstone flytta bort det från den offentliga ytan.
Förvandlingen av Sverigedemokraterna
Man kan inte förstå Jimmie Åkessons betydelse utan att förstå det systematiska förändringsarbete han ledde. Kostymerna, de välskrivna talen, avståndstagandet från våldsamma aktioner och förbudet mot flaggor på valaffischer var alla delar av en strategi att göra partiet presentabelt i svenska vardagsrum.
Det var ett arbete som gav resultat. Vid valet 2010 passerade partiet fyraprocentsspärren och tog plats i riksdagen med 5,7 procent av rösterna. Åkesson höll sitt jungfrutal i kammaren med en uppmaning till statsminister Fredrik Reinfeldt att avgå – ett inlägg som blev en tidig markering av att SD inte tänkte anpassa sig till den vänlighetsnorm som rådde mellan de etablerade partierna.
Samtidigt fortsatte kontroverserna att följa partiet. Åkessons eget utspel 2012 om muslimska högtider, där han i ett Facebookinlägg skrev att det inte finns något behov av att fira andras högtider och i det sammanhanget refererade till "kebab", väckte stark debatt. För anhängarna var det ett bevis på att han vågade säga det andra tänkte. För kritikerna var det ytterligare ett exempel på ett partis inneboende främlingsfientlighet.
Etablering och motstånd
Valet 2014 blev ett genombrott. SD mer än fördubblade sitt stöd till 12,9 procent och blev Sveriges tredje största parti. Resultatet skakade de etablerade partierna, som svarade med att blockera allt inflytande – ingen ville förhandla med SD. Dåvarande statsministern Stefan Löfven var tydlig: Socialdemokraterna skulle inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna.
Isoleringen höll i flera år. SD fick se sina budgetar röstas ner och sina förslag avfärdas utan reell behandling. Men väljarstödet fortsatte att växa. Partiet fyllde en plats som ingen annan tog – en hård kritik av migrationspolitiken, kombinerad med ett bildspråk av en välfärd som prioriterar "våra egna" framför nyanlända.
Åren 2015–2016 var också de svåraste i Åkessons personliga liv. I oktober 2015 meddelade han att han tog timeout från politiken på grund av utmattning. Beskedet kom efter en period av intensiv debatt, hot och dygnet-runt-bevakning – inte minst i samband med hans uppmärksammade jultal där han varnade för att det svenska samhället höll på att lösas upp och hävdade att julen var hotad. Sjukskrivningen blev en påminnelse om det pris som politiskt topparbete kan ta, även för den som framstår som säker och tuff i offentligheten.
Vändpunkten
När Åkesson återvände var han stärkt – och politiken hade rört sig i hans riktning. Flyktingkrisen 2015, januariöverenskommelsens upplösning och det växande missnöjet med integrationspolitiken gjorde att SD:s frågor hamnade i centrum av den politiska debatten.
Valet 2018 gav SD 17,5 procent – ytterligare ett kliv framåt. Partiet bekräftade sin position som en av de tre stora och började på allvar utmana om platsen som Sveriges näst största.
Det stora genombrottet kom 2022. Med 20,5 procent av rösterna blev SD Sveriges näst största parti, före Moderaterna. Än viktigare var att den politiska isolationen äntligen bröts. Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson gick i regeringsförhandlingar med Sverigedemokraterna och presenterade Tidöavtalet – ett samarbete där SD fick reellt inflytande över migrations- och rättspolitik utan att sitta i regeringen.
För Åkesson var det slutpunkten på en resa från utkanten till maktens korridorer. Kritikerna kallade det för en normalisering av radikalpolitik. Åkesson själv beskrev det som att verkligheten äntligen hunnit ikapp politiken.
Arvet efter Åkesson
Det går att tycka mycket om Jimmie Åkesson, men det är svårt att bortse från hans historiska betydelse. Han har förändrat Sverigedemokraterna från en marginaliserad rörelse till ett regeringsunderlag med reellt inflytande. Med över tjugo år som partiledare är han en av de längst sittande partiledarna i svensk politik sedan Tage Erlander. Många av hans politiska motståndare har också anammat delar av hans politik – inte minst i migrationsfrågan.
Samtidigt finns frågor som fortsätter att hänga över partiet och dess ledare. Kopplingar till våldsbejakande extremism har inte försvunnit, även om partiledningen aktivt tagit avstånd. De interna striderna har varit många. Och för en del väljare är SD fortfarande ett parti man röstar på trots – inte på grund av – vissa delar av dess historia.
Jimmie Åkesson är ingen vanlig partiledare. Han är en politisk överlevnadskonstnär som lyckades med det få trodde var möjligt: att göra ett nationalistiskt parti till en naturlig del av det svenska politiska samtalet. Kärleken till honom är inte allmän, men hans inflytande är obestridligt. Oavsett vad man tycker om honom lär historien om Sveriges politiska utveckling under 2000-talet inte gå att skriva utan honom.