Sergej Lavrov och förvandlingen av rysk diplomati

Att följa Rysslands utrikesminister vid en internationell presskonferens är att bevittna en sällsynd politisk teater. Sergej Lavrov, som har styrt landets utrikespolitik i nästan två decennier, bemöter kritiska frågor med en blandning av förakt, sarkasm och en encyklopedisk kunskap om historiens skavanker. Han är inte bara en ämbetsman; han är ansiktet utåt för en stormakt som återigen ställt sig i konflikt med stora delar av världen.
Lavrovs långa tid vid makten är i sig anmärkningsvärd. I en politisk kultur där lojalitet till presidenten är den enda valutan som riktigt räknas, har han överlevt maktskiften och geopolitiska vändpunkter som har krossat karriärer för mindre skickliga aktörer. Sedan han tillträdde 2004 har han sett administrationer komma och gå i Washington, Bryssel och Berlin. Men det som definierar hans ämbetsperiod är inte bara längden, utan den dramatiska förändringen i hur rysk diplomati utförs.
I början av sin karriär, och under de första åren som utrikesminister, uppfattades Lavrov som en representant för den "gamla skolan". Han var en teknokrat med bakgrund i FN-systemet, känd för sin förmåga att förhandla och hitta kompromisser. Under Dmitrij Medvedevs presidenttid, när relationerna med västvärlden var något bättre, talade Lavrov om modernisering och partnerskap. Det finns få spår kvar av den tonen idag.
Förvandlingen blev tydlig under annekteringen av Krim 2014 och har skärpts ytterligare efter invasionen av Ukraina 2022. Rollen som Rysslands utrikesminister har gått från att vara en bryggabyggare till att bli en professionell försvarare av det odefenderbara. Lavrovs retorik har blivit aggressivare, ofta präglad av det som kallas "whataboutism" – att avfärda kritik genom att peka på historiska eller påstådda missförhållanden i andra länder.
Detta sätt att argumentera tjänar ett specifikt syfte internt. För en rysk publik, som matas med statlig television som framställer väst som aggressivt och dekadent, framstår Lavrov som en stark röst som vågar säga ifrån. Han ger en känsla av nationell stolthet och motståndskraft. Externt, i salongerna i Genève eller New York, har strategin dock isolerat landet.
Det finns en tragisk ironi i att Lavrov, som själv är en utbildad filolog och talar flera språket flytande, har lett en utrikespolitik som stängt Ryssland ute från den internationella samtalstonen. Möjligheterna till klassisk diplomati – att lösa konflikter genom dialog och back-channel-kommunikation – har minskat drastiskt. Istället förverkar Rysslands utrikesminister merparten av sin tid på att förklara varför sanktioner är orättvisa och varför landets militära handlingar är nödvändiga för nationens överlevnad.
En central fråga för analytiker är hur mycket av Lavrovs linje som är hans egen och hur mycket som är direkt dikterad från Kreml. Till skillnad från vissa av sina kollegor i säkerhetstjänsten är han ingen av presidentens närmaste vänner från Leningrad-tiden. Han är en professionell byråkrat som har förstått att för att överleva måste man spegla ledarens åsikter perfekt. När Vladimir Putins syn på världen hårdnade, anpassade sig Lavrov snabbare än de flesta.
Framtiden för rysk diplomati verkar mörkare än på länge. Med Lavrov vid rodret fortsätter landet på en kurs av konfrontation. Erfarenheten av att hantera västvärlden finns kvar, men viljan att använda den till försonning verkar vara borta. Utrikesministern har blivit en symbol för en nation som accepterar isolering som ett pris för sina ambitioner.
När historien skrivs om denna era kommer Sergej Lavrov sannolikt att beskrivas som en skicklig teknokrat som offrade sin diplomatiska arv för att bli talesperson för ett krig. Han förstår reglerna i det internationella systemet bättre än de flesta, men idag är hans uppdrag inte att följa dem, utan att utmana dem. Rysslands utrikesminister har blivit mästare i konsten att tala utan att lyssna, en strategi som kan hålla en regimen flytande, men sällan leder till varaktig fred.